novisen.blogg.se

Min tid på Viktoriagatan Jag var fem år när vi flyttade till Boden och Viktoriagatan. Ungarna på gården tyckte jag pratade konstigt minns jag. Lite pitbondska antar jag men det varade inte så länge. Kriget pågick ju och ofta frågade jag mina föräldrar när det skulle sluta. Antagligen därför att mamma sagt att när det skedde skulle jag få äta bananer och cocosbollar som jag inte alls hade nån aning vad det var. Minns bara att jag var en aning besviken över bananerna. Men mina föräldrar sa att när det var riktigt stora bokstäver i tidningen, då var kriget slut. Alltså jag kunde inte läsa, det lära jag mig i skolan. Hade dock fått veta av någon kompis att när man började skolan måste man söka reda på allt som man tappat. Och det fasade jag för förstås. Men skolan var en bra tid. Jag var ivrig att lära mig och pappa hade en kväll gjort en fin "pekpinne" åt mig för att jag var så duktig. Det var inte en pinne utan en platt sak som var spetsad i ena änden och så hade han ritat en blomma på den och fernissat eller lackat den. Jag hade vårtor i händerna när jag gick i första eller andra klass. Ofta var vi ute på skolgården för att ha ringlekar - syltkruka m m - men jag minns att de inte gärna ville hålla mig i handen. Jag var inte ledsen för det. Kriget slutade i alla fall och det var den 7 maj och alla flaggor var hissade och jag trodde det berodde på min födelsedag. Läste, nej såg ofta i tidningen namnet Ezra Taft Benson - ett konstigt namn tyckte jag. Visste att taft var ett tyg. Där badhuset låg och nu återvinningen fanns bara åkermark. Jag genade däröver när jag skulle till skolan. Jag hade liktornar som gjorde ont med mina tunna tygskor om sommaren. Men sprang det gjorde jag. Så grävde de en stor djup grund för det kommande badhuset. Den fylldes med vatten varje vår och pojkarna byggde flottar som de åkte på. Jag tordes aldrig vara på dom eller också hade jag blivit förbjuden. Så småningom byggdes så badhuset och en stor tvättanläggning där återvinningen nu är. Från vårt köks- och sovrumsfönster kunde vi se när det spelades fotbollsmatcher - halva planen. Själva läktaren skymde resten. Men jag minns söndagarna när det var sommar och fullt med folk var i farten för att se matcherna på Bandyvallen.Det var varmt och fönstren i vårt hus var öppna, kanske för att höra all upphetsning bland publiken. Ofta åt vi då ett gott kött och potatis och så hade mamma öppnat en burk blandade grönsaker som hon gjorde en stuvning av. Det var underbart. Vi ungar lekte varje dag - burk eller pekleken. Anita, min bästa kompis och jag "humpade" boll eller hoppade hage eller en annan lek som innebar att man stod inne i en ring med en lång pinne för att mota eller kasta ut den pinne som någon försökte att kasta in. När jag gick i skolan tyckte fröken att vi skulle ha ett pennskrin eller önska det till julklapp. vilket jag också gjorde. Mamma sa att dom inte hade råd med det. Och det var något jag förstod. När det så blev jul fick jag ett riktigt fint pennskrin och blev så glad att jag fick tårar i ögonen. En jul senare fick både Gun och jag konståkningsskridskor som också gjorde oss lika glada. Åka skridskor var något vi ägna mycket tid till. Vi kunde från där vi bodde höra om det var musik på Bandyvallen. I så fall tog vi genast våra skridskor och stack dit. Var med på några uppvisningar tillsammans med andra barn